En krönikesamling innehållande tidigare utgivna samt nya krönikor där författarens mediokra insatser i grundskolan, kaosartade (familje)liv och den senaste graviditeten avhandlas.
Hur?
En hysteriskt rolig (jodå, jag skrattar högt när jag läser den på tåget…) bok, kryddad med massor av självdistans. Skrivet med en makalös känsla för humoristisk tajming och med beskrivningar som är lika genialt talande som oväntade. Egentligen är det en väldigt enkel bok; till upplägg, innehåll och krav på läsaren. Men vaddå?! Ofta är det väl det enkla som är så svårt att få till. Språket är… befriande dåligt (tempusformer jag aldrig tidigare stött på, världsrekord i grammatiska brister och syftningsfel som tornar upp sig likt ovädersmoln under industrisemestern). Fast vid närmare eftertanke vore det märkligare om det inte vore så, när upphovsmannen enligt egen utsago gick ut grundskolan med katastrofalt lågt betyg i ämnet svenska. Språket hon skriver med ger på något sätt en ytterligare dimension på lättsmältheten och självdistansen - och för all del modet att våga fastän du blivit så brutalt sågad via ditt skolresultat. Om Martinas texter skrivits på det som någon självutnämnd språkpolis skulle kalla för korrekt svenska, så skulle någonting vara riktigt fel med bilden.
För vem?
Den som åker tåg eller buss till jobbet och som vill få en glad start på dagen – och som vågar garva ensam på tåget. Eller för den som vill få känslan av att du har relativt god koll på din egen familj – och familjens olika strumpor…
Vem ska inte?
Du som kräver rocket science eller lång och invecklad startsträcka alternativt grammatisk fulländning för att kunna imponera vid nästa uppstyrda middag i sällskapet för inbördes beundran. Av Martina blir man bara glad. Jätteglad.
1 kommentar:
Tack för tipset kära svägerska! Har fortfarande inte läst den! :)
Skicka en kommentar