Läs Håkan Nesser!

Den uppmaningen borde tala för sig själv. Fast när jag ändå är igång kan jag lika gärna argumentera för den. Någon sa till mej att kriminalromaner är fördummande att läsa. Och jag, som i princip inte läser annat, gav mej genast i kast med att läsa lite psykologi/personlig utveckling/ledarskap. Absolut lästvärt allt det. Så igår kväll faller jag för frestelsen att ta itu med ännu ett fördummande verk (nåja...) av Nesser. Människa utan hund. Och någonting händer direkt. Jag gillar hans språk, humorn och sättet han skapar sina fiktiva samhällen.
Sedan ska man måhända inte gå igång på författaren som person när det ska argumenteras för läsning av det han skrivit, men... Han har en Rhodesian ridgeback. En hund alltså. Av väldigt trevlig ras. Ni fattar: En man som kan skriva så man dör, som har humor och glimt i ögat OCH som har en hund. Bara det talar för sig själv. Dessutom har jag, från utomordentligt säker källa, fått höra att han älskar bandy (av den sort som spelas på is). Att mannen sedan i de två senaste böckerna jag läst av honom (En helt annan historia och Skuggorna och regnet ) nämner Edsbyn (låt vara att den ena gången sker endast i förbifarten och den andra för att omskriva en nerdekad bandyspelare - å andra sidan är det ju enastående fiction att en idrottsprofil i Edsbyn skulle vara sönderknarkad under den tid som historien utspelar sig... tror inte ens att begreppet knark blivit känt för edsbyborna då). Men skit i det, att han förefaller vara en mycket sympatisk person menar jag, bara läs en bok av Håkan Nesser. Anything goes!

Sist att se "Män som hatar kvinnor"...

... trodde jag att jag skulle vara. Filmen har varit i gång i ett halvår, trots det fullt i salongen. Imponerande - ja. Fascinerande att man lyckats hypa denna film så vansinningt - definitivt. Helt OK film. Det som jag blir mest imponerad av är rollcastingen (eller-vad-det -nu heter, det där när man bestämmer vilken skådis som ska gestalta vilken karaktär), tycker de lyckats riktigt, riktigt bra. Och jadå, filmen är riktigt bra. Och jag vet att jag egentligen inte borde jämföra bok och film. Dels för att jag blir så trött på alla andra som alltid säger "men boken var mycket bäääääättre", dels för att det är två helt olika medier så det går liksom inte att jämföra. Men... boken var mer spännande. Inte bara för att jag läst den först (hmmm... fast det är ju onekligen en poäng med att man inte vet vad som händer när man tar del ev en historia första gången), utan för att drivet framåt är ett helt annat i boken. Den gick ju inte att lägga ifrån sej (inte de andra två uppföljarna heller för den delen)! Jag har delat upp mitt bokläsande i två delar: 1) böcker jag läste innan Stieg Larssons och 2) böcker jag läst efter Stieg Larssons. För det är banne mej det bästa jag läst. På många sätt. Så kommer jag inte att bedöma filmen "Män som hatar kvinnor". Så bra var den inte. Men absolut riktigt, riktigt sevärd.

Nalle Puh...

- Kanin är begåvad, sa Puh tankfullt.
- Ja, sa Nasse. Kanin är begåvad.
- Och han har hjärna.

Det blev en lång tystnad

- Jag antar, sa Puh, att det är därför han aldrig begriper någonting.

A.A. Milne; "Nalle Puhs Hörna"

Dagens citat

"När kvinnor är hundraprocentigt säkra på en sak så låter det som om de bara vore säkra till 55 procent. När män är säkra till 55 procent så låter det som om de var säkra till hundra."


Ur: Lära kvinnor chefa män, av: Barbro Dahlbom-Hall

Boktips: Hemma hos Martina av Martina Haag

Vad?

En krönikesamling innehållande tidigare utgivna samt nya krönikor där författarens mediokra insatser i grundskolan, kaosartade (familje)liv och den senaste graviditeten avhandlas.

Hur?

En hysteriskt rolig (jodå, jag skrattar högt när jag läser den på tåget…) bok, kryddad med massor av självdistans. Skrivet med en makalös känsla för humoristisk tajming och med beskrivningar som är lika genialt talande som oväntade. Egentligen är det en väldigt enkel bok; till upplägg, innehåll och krav på läsaren. Men vaddå?! Ofta är det väl det enkla som är så svårt att få till. Språket är… befriande dåligt (tempusformer jag aldrig tidigare stött på, världsrekord i grammatiska brister och syftningsfel som tornar upp sig likt ovädersmoln under industrisemestern). Fast vid närmare eftertanke vore det märkligare om det inte vore så, när upphovsmannen enligt egen utsago gick ut grundskolan med katastrofalt lågt betyg i ämnet svenska. Språket hon skriver med ger på något sätt en ytterligare dimension på lättsmältheten och självdistansen - och för all del modet att våga fastän du blivit så brutalt sågad via ditt skolresultat. Om Martinas texter skrivits på det som någon självutnämnd språkpolis skulle kalla för korrekt svenska, så skulle någonting vara riktigt fel med bilden.

För vem?

Den som åker tåg eller buss till jobbet och som vill få en glad start på dagen – och som vågar garva ensam på tåget. Eller för den som vill få känslan av att du har relativt god koll på din egen familj – och familjens olika strumpor…

Vem ska inte?

Du som kräver rocket science eller lång och invecklad startsträcka alternativt grammatisk fulländning för att kunna imponera vid nästa uppstyrda middag i sällskapet för inbördes beundran. Av Martina blir man bara glad. Jätteglad.