Sist att se "Män som hatar kvinnor"...

... trodde jag att jag skulle vara. Filmen har varit i gång i ett halvår, trots det fullt i salongen. Imponerande - ja. Fascinerande att man lyckats hypa denna film så vansinningt - definitivt. Helt OK film. Det som jag blir mest imponerad av är rollcastingen (eller-vad-det -nu heter, det där när man bestämmer vilken skådis som ska gestalta vilken karaktär), tycker de lyckats riktigt, riktigt bra. Och jadå, filmen är riktigt bra. Och jag vet att jag egentligen inte borde jämföra bok och film. Dels för att jag blir så trött på alla andra som alltid säger "men boken var mycket bäääääättre", dels för att det är två helt olika medier så det går liksom inte att jämföra. Men... boken var mer spännande. Inte bara för att jag läst den först (hmmm... fast det är ju onekligen en poäng med att man inte vet vad som händer när man tar del ev en historia första gången), utan för att drivet framåt är ett helt annat i boken. Den gick ju inte att lägga ifrån sej (inte de andra två uppföljarna heller för den delen)! Jag har delat upp mitt bokläsande i två delar: 1) böcker jag läste innan Stieg Larssons och 2) böcker jag läst efter Stieg Larssons. För det är banne mej det bästa jag läst. På många sätt. Så kommer jag inte att bedöma filmen "Män som hatar kvinnor". Så bra var den inte. Men absolut riktigt, riktigt sevärd.

Nalle Puh...

- Kanin är begåvad, sa Puh tankfullt.
- Ja, sa Nasse. Kanin är begåvad.
- Och han har hjärna.

Det blev en lång tystnad

- Jag antar, sa Puh, att det är därför han aldrig begriper någonting.

A.A. Milne; "Nalle Puhs Hörna"

Fredagsfotot...

Ogräs kan vara vackert...

10 tecken på att du är usel ledare

Gott ledarskap är det ont om. I alla fall tycker jag att det är sällan förekommande. Att vara en dålig chef verkar däremot vara en baggis - särskilt med tanke på hur många som inte behärskar ledarrollen på ett sätt som får en organisation och människorna i den att må väl. Utan någon som helst vetenskaplig grund, men med hyfsad empirisk undersökning har jag kommit fram till 10 ting kännetecknar en riktigt usel chef:

1. Du är extremt otydlig i din kommunikation och är en mästare i att ge olika besked om samma sak beroende på vem du pratar med.
2. Att fatta snabba beslut är inte riktigt din påse. Obekväma beslut ska vi bara inte tala om.
3. Du lyssnar aldrig på dina anställdas synpunkter eller förslag. Du kan ju allt, så varför skulle du göra det?
4. Du snackar skit och raljerar över dina anställda. Gärna varierar du dina offer beroende på vem du pratar med - för att i nästa samtal vända kappan åt andra hållet.
5. Du betraktar dina anställda som hot och koncentrerar gärna makt, inflytande och påverkansmöjligheter till din egen person.
6. Du är osynlig i organisationen, komplett ointresserad av hur de anställda upplever sin arbetssituation - och vet än mindre vad och hur de sköter sina uppgifter.
7. Du har helt missat betydelsen av att bygga gott klimat i en arbetsgrupp. Än mindre har du begripit att ditt sätt att agera påverkar gruppens välmående och dämed möjlighet till goda prestationer. För dig består ordet "arbetsgrupp" av tvenne ord: "arbete" och "grupp" - där den första delen är det enda som betyder något.
8. Du brister i handlingskraft. Mycket snack och liten verkstad. Särskilt obehagliga saker som måste göras, tenderar att ligga på vänt länge. Mycket länge.
9. Du ljuger, blånekar och undanhåller information.
10. Du brister i självinsikt. Du lyssnar aldrig på dina medmänniskor - men du har heller inte särskilt god koll på dej själv. Det är det största tecknet på att du är en genomusel ledare.

Dagens citat

"När kvinnor är hundraprocentigt säkra på en sak så låter det som om de bara vore säkra till 55 procent. När män är säkra till 55 procent så låter det som om de var säkra till hundra."


Ur: Lära kvinnor chefa män, av: Barbro Dahlbom-Hall

Boktips: Hemma hos Martina av Martina Haag

Vad?

En krönikesamling innehållande tidigare utgivna samt nya krönikor där författarens mediokra insatser i grundskolan, kaosartade (familje)liv och den senaste graviditeten avhandlas.

Hur?

En hysteriskt rolig (jodå, jag skrattar högt när jag läser den på tåget…) bok, kryddad med massor av självdistans. Skrivet med en makalös känsla för humoristisk tajming och med beskrivningar som är lika genialt talande som oväntade. Egentligen är det en väldigt enkel bok; till upplägg, innehåll och krav på läsaren. Men vaddå?! Ofta är det väl det enkla som är så svårt att få till. Språket är… befriande dåligt (tempusformer jag aldrig tidigare stött på, världsrekord i grammatiska brister och syftningsfel som tornar upp sig likt ovädersmoln under industrisemestern). Fast vid närmare eftertanke vore det märkligare om det inte vore så, när upphovsmannen enligt egen utsago gick ut grundskolan med katastrofalt lågt betyg i ämnet svenska. Språket hon skriver med ger på något sätt en ytterligare dimension på lättsmältheten och självdistansen - och för all del modet att våga fastän du blivit så brutalt sågad via ditt skolresultat. Om Martinas texter skrivits på det som någon självutnämnd språkpolis skulle kalla för korrekt svenska, så skulle någonting vara riktigt fel med bilden.

För vem?

Den som åker tåg eller buss till jobbet och som vill få en glad start på dagen – och som vågar garva ensam på tåget. Eller för den som vill få känslan av att du har relativt god koll på din egen familj – och familjens olika strumpor…

Vem ska inte?

Du som kräver rocket science eller lång och invecklad startsträcka alternativt grammatisk fulländning för att kunna imponera vid nästa uppstyrda middag i sällskapet för inbördes beundran. Av Martina blir man bara glad. Jätteglad.